Dekonstruktion och existensiell hälsa

«Övning att leva nära Gud» var titeln på den lilla boken skriven av karmelitmunken Broder Lorens någon gång på 1600-talet. Det var första gången jag på allvar började dekonstruera min tro. Första gången jag lät min nyfikenhet leda mig till ny kunskap och nya insikter. Och det rörde om rejält i det trossystem som jag fått med mig från uppväxten.

Josefin Lennartsson er teolog og kontemplativ coach, driver Kontemplativ praktik med fokus på eksistensiell helse. Oppvokst innen Pinsebevegelsen og har tidligere virket som pastor i Evangeliska Frikyrkan (EFK) og Svenska Alliansmissionen (SAM) i Sverige.

Jag är uppvuxen inom pingströrelsen i Sverige, jag är också ett missionärsbarn. Hemifrån fick jag med mig både engagemanget för församling och för det man kallade för «Guds rike». Det var en vardaglig tro, präglad av berättelser om mirakler och av olika kulturella perspektiv. Samtidigt var den snäv för tron var bara generös över kulturella gränser så länge det bekräftade eller stärkte den rådande Gudsbilden och världsbilden.

Det fanns mycket rädsla i den tro jag fick med mig, rädsla för att göra Gud besviken eller för att bli utestängd ur gemenskapen. Det var också ett extremt fokus på livet efter döden och ytterst lite intresse för livet vi har att leva här och nu. Hälsa, miljöproblem eller sociala utmaningar var något man kunde engagera sig i om det ledde till möjlighet för evangelisation. Ytterst sett handlade allt man gjorde om att leva och tro på ett sätt som säkrade en plats i himlen.

Den kristna världsbild jag växte upp med beskrev Gud som en aktiv kraft/person som inte bara skapat himmel och jord utan aktivt fortfarande verkade i den. Människan kunde, om man valde att säga ja till Jesus, få chans till kontakt med den här Guden. Jesus behövdes eftersom människan i sig själv var så syndig och orättfärdig och Gud så helig att ingen kunde komma i närheten utom genom Jesus.

Undervisningen som tillskrevs Jesus var inte lika viktig som de läror om Jesus som enda vägen till Gud eller ett evigt liv när man dött. Det var en världsbild som styrdes av transaktion «om du ger mig det här – får du det här av mig». Om jag gav Gud mitt liv, mitt hjärta till Jesus, så skulle Gud välsigna mitt liv och jag skulle ha mitt namn säkrat i livets bok i himlen. En världsbild där allt på ett eller annat sätt handlade om Jesus och om kampen om gott och ont och såklart om evigt liv.

Trots det fick jag med mig flera värdefulla principer från min uppväxt, principer som är självklara inom missionen. Som kulturförståelse – vikten av att lära känna den kultur man försöker nå. Språkförståelse – att både kunna språket och använda andras språk för att förstå det du vill förmedla. Som tillexempel att förstå att ett bibelord där det står «vit som snö» kanske inte förmedlar den innebörd man vill till en person som inte vet vad eller har sett snö någon gång. Kontextualisering – att texter, kulturer, företeelser behöver förstås och tolkas utifrån sitt sammanhang. Dessa principer har varit självklara ingredienser i min tro och andlighet och har samtidigt varit anledningen till att det skavt i relation till församlingsliv och olika uttryckssätt som var självklara i de miljöer jag fanns i.

Jag fick också med mig något annat från åren som missionärsbarn, ett trauma som satte djupa spår i min självbild och förståelse av livet. Den mörka skuggan förstärkte viss undervisning och kultur i den karismatiska miljö jag växte upp i. Men den blev också en hjälp som tillsammans med principerna jag fått hjälpte mig hitta kärnan i budskapet. Traumat vaskade fram de existentiella frågorna och genom det filtret kunde jag urskilja sanningar på oväntade platser. Det blev slutligen också perfekta ingredienser till att slutligen lämna de miljöer och ramar som tidigare hållit ihop min tro och världsbild.

En existentiell kärna som när jag var tjugo år, skulle stärkas av en liten bok, så liten att den rymdes i min handflata. «Övning att leva nära Gud» och Broder Lorens talar om kökssysslor och ångest. Om att möta Gud medan han tog hand om disken i klostrets kök. Om kampen att bli helig där han trodde det handlade om att be mer och göra «heliga» saker, men hur han lärde sig att det snarare handlade om något annat. Om närvaro, att upptäcka Gud i det vardagliga, i det vanliga och mänskliga. Den gjorde livet större för mig och den upplevelsen har varit viktig i att förstå livet och vad andlighet handlar om. Att växa i förståelse innebär också att släppa taget om föreställningar och bilder som inte håller eller är till hjälp längre.

Jag är så tacksam för att den där boken gick i arv till mig eftersom den blev en nyckel till att våga bege mig ut på en helanderesa. Eftersom att hälsa och välmående bara var av värde om man kunde evangelisera så hade mitt mående och den posttraumatiska stress (PTSD) som jag levde med blivit helt ignorerad både av mig, mina närmaste och vården. Men den lilla boken hjälpte mig förstå att det fanns ett värde i att må bra, i att nysta i roten till mitt mående, att det var en del av en andlig praktik som praktiserats i kloster i hundratals år. Då visserligen med motiveringen att reda i det som blir till hinder för att uppleva Gud eller att leva nära Gud. Det blev ändå en viktig pusselbit till att jag några år senare kunde komma åt traumat som jag burit på sedan barndomen och därmed få rätt behandling. Jag behövde inte släppa taget om Gud för den resan, min Gudsbild blev istället större och växte bortom de traditioner och ramar jag lärt mig.

Det finns ytterligare en upplevelse som kastat omkull och lagt bitarna på plats för mig. Det var när jag för tio år sedan läste en kurs i «Existentiell folkhälsa» på Enskilda Högskolan i Stockholm. Den kursen talade om tron ur ett vetenskapligt hälsoperspektiv på ett sätt som vävde samman de principer jag fått med mig från uppväxten i ett missionärshem, mitt skav med församlingslivet samt insikterna från Broder Lorens. Min helanderesa hade gett perspektiv på tron som jag sällan mötte i kyrkan men som jag nu fick vetenskapliga belägg för. Det var som att hitta ett språk för allt det ordlösa som jag burit på.

Forskningen om den existentiella hälsan (spiritual health på engelska) visar att det finns värden av att ha en tro, att ha en gemenskap som delar tro eller där ens tro kan växa och utmanas. Men pekade också på faktorer som kan bli till hinder för den personliga hälsan. Att betrakta ens tro och praktik utifrån ett hälsoperspektiv på samma sätt som den fysiska eller psykiska hälsan är spännande tycker jag. Men det ställer också en hel del krav. Vad händer med dem som växer upp med en tro så snäv att de knappt vågar tänka egna tankar? Som betraktar känslor och behov som hot? Vad innebär det att tillhöra en religiös gemenskap där du endast är välkommen om du passar in i mallen? Vilka resurser ger en tro som fokuserar på livet efter döden till det liv vi har att leva här och nu?

Kursen utmanade och jag kände samtidigt att jag hittat rätt språk för det som varit min stig hela tiden. Ett decennium efter avslutad kurs lämnade jag tillslut det sista av den kristna världsbild jag växt upp med. Den hade blivit för trång. Det var inget nytt, det var en naturlig fortsättning på den resa jag varit på sedan barnsben. Med nyfikenhet som guide till ny kunskap och nya insikter.